Har haft min pausknapp intryckt några dagar nu. Men det förde definitivt inget gott med sig. So here I go again..

Då var det måndag igen då. En mycket trött måndag till följe av en mycket trött söndag igår. Igår ställde jag klockan tidigt för att hinna ut en sväng och njuta av den tysta,lugna och fina morgonen. Eftersom ett långpass löpning inte var passande så tog jag på mig inlines`en och drog iväg. Ner genom långbroparken, vantör och vidare mot som oändliga cykelvägarnas väg. För första gången kändes inte backen ner mot rondellen som någon potentiell "här-är-det-svårt-att-stanna-och-på-så-sätt-lätt-att-bli-påkörd-plats". Jag kände mig riktigt cool och värdsvan där jag susade fram. Mötte några enstaka morgonlöpare och en glad stavgångare men annars så tyst och fridfullt.
Igårkväll sprang jag 4km´s rundan runt Okq8. Kändes bra i skallen. Enormt bra. Men höften kändes lite trixig. Inte så att det gjorde ont men det känns som att det byggs upp någon slags spänning ju längre jag springer utan att stanna. Ska testa att stanna och stretcha nästa gång jag är ute för att se om det släpper för det släpper nånstan på en gång jag gör det efter passet. Det känns lite rådlöst och är det inte bättre efter denna vecka så blir det att gå till snyggo.
Idag blir det iallafall spinning. Hoppas tiden räcker till något annat också. Men först ska jag försöka genomlida ännu en dag på mitt fantastiska (Läs horribla) jobb.

Winnerbäck-reklam över hela city. Vart man än vänder sig ser man hans logga. Jag har snart indirekt blivit övertalas av mig själv att gå och se honom på Zinken. Det skulle vara som på den gamla goda tiden. Eller ´Nej. Inget slår hans akustiska framträdande i tonhallen/Sundsvall. Det var så vacket det bara kan bli. Så vad är väl en kväll på Zinken..Tråkig, dötrist... och tråkig... och... och... troligen alldeles underbar..