Igårkväll tog jag en fantastisk löprunda bort till Sätra IP, sprang 3 varv på banan och sen tillbaka hem. Jag kände ett förbannat bra flyt och hela kroppen kändes på topp. iof bara 7km men det är det längsta jag sprungit nu sen incidenten med höften. Var noga med att stretcha efteråt men imorse hade jag endå lite ont och är ganska stel. Så jävla typiskt.
Men det känns endå mkt bättre än det tidigare gjort så jag är postiv. Även om det kanske inte blir något midnattslopp för mig iår.

Föresten satt jag precis och funderade på det här med stresshantering. Jag är överjävlig på att hantera stress ur alla synpunkter utom en - Jobbet.
Det beror till stor del på att jag tycker om att göra saker under press. Jag trivs med att bli tvingad att prestera.
men som sagt är jobbet en stor parentes. När jag blir stressad på jobbet bilr jag förbannad. Förbannad över att jag låter mig ta så mycket skit och för att det inte ska behöva vara så att man stressar under dessa miserabla förhållandena.
Men nu har jag börjat skita i att låta mig påverkas. Jag njutar av att ta det lungt, stänga av och bara ge blanka fan i att stressa. Det är svårt. Men när det väl går är det urskönt. Lite skadeglatt, anarkistiskt och uppkäftigt. Men nu handlar det bara om att härda. ett litet slag till. Sen så..
Ta ett djurpt andetag,blunda,räkna till fem, andras ut och ge fan i alla måsten.

Ikväll är det föresten klättring igen. Mina händer är bara återställda till 80% sen i fredags. Men det ska nog lösa sig. Får köra lätta leder och stora grepp.