30.10.2008 Varför njuter man när det är som värst?
Om Maffe stod här bredvid mig nu skulle han klappat mig på huvudet sagt "You are great, Linda, Great work" och sen gett mig ett kinderägg.
Pissregn, halvstorn, 4grader. Medans dom flesta andra jag känner gräver ner sig i soffor, framför tvn eller bara ägnar sig åt andra inneaktiviteter så har jag andra planer. På dagens schema står det "Lågpuls Maffe 17km". Så vad gör man?
Efter 500m klev jag ner i första djupa vattenpölen. Foten frös till is i samma sekund jag kände ilningarna av det svinkalla vattnet. Jag tänkte på när Russell Brice står och skakar på huvudet åt den lilla japanens svåra köldskador i Everest´s base camp och låter den tanken ligga kvar och gnaga en stund innan foten domnar bort helt. efter 7km blir jag ofrivilligt duschad av en förbipaserande bil. Jäkla ök. Jag ger honom fingret och funderar på att kasta all lågpuls åt helvete och springa ikapp och verbalt spöa skiten ur honom i nästa korsning.
Med en ilska som skulle kunnat ge mig nytt PB på milen fortsätter jag dock i mitt Maffelunk. 150 i puls, fokusera på något varmt, titta ner så kepsen räddar ansiktet från regnet, kura ihop dig i jackan så du slipper få in allt förmycket av den motvind som gång på gång ger det käftsmäll efter käftsmäll, torka ur vattnet ur örat så hörluren inte blir förstörd osv.. Ner till Västberga och rundar Karbin. Genom fönstren ser jag att det är mycket folk som klättrar ikväll. jag vill vara en av dom. Men det får vänta tills på måndag. Yes bara tillbakavägen kvar. Regnet upphör lite men det duggar rätt friskt och vinden har tilltagit ännu mer.
Väl hemma igen när jag står i duschen och försöker få min vänsterhand att vakna till liv så tänker jag: Jävlar va bra jag är. Jävlar va målinriktad jag är. Överöser mig själv med all positiv kritik jag kan komma på för att intala mig själv att det här kommer jag fixa. Hela vintern. Det är skönt att harva på botten. Det är fantastiskt att vända motgångar till medgångar och det är grymt att kunna skörda framgångar. Visst är det så.
Pissregn, halvstorn, 4grader. Medans dom flesta andra jag känner gräver ner sig i soffor, framför tvn eller bara ägnar sig åt andra inneaktiviteter så har jag andra planer. På dagens schema står det "Lågpuls Maffe 17km". Så vad gör man?
Efter 500m klev jag ner i första djupa vattenpölen. Foten frös till is i samma sekund jag kände ilningarna av det svinkalla vattnet. Jag tänkte på när Russell Brice står och skakar på huvudet åt den lilla japanens svåra köldskador i Everest´s base camp och låter den tanken ligga kvar och gnaga en stund innan foten domnar bort helt. efter 7km blir jag ofrivilligt duschad av en förbipaserande bil. Jäkla ök. Jag ger honom fingret och funderar på att kasta all lågpuls åt helvete och springa ikapp och verbalt spöa skiten ur honom i nästa korsning.
Med en ilska som skulle kunnat ge mig nytt PB på milen fortsätter jag dock i mitt Maffelunk. 150 i puls, fokusera på något varmt, titta ner så kepsen räddar ansiktet från regnet, kura ihop dig i jackan så du slipper få in allt förmycket av den motvind som gång på gång ger det käftsmäll efter käftsmäll, torka ur vattnet ur örat så hörluren inte blir förstörd osv.. Ner till Västberga och rundar Karbin. Genom fönstren ser jag att det är mycket folk som klättrar ikväll. jag vill vara en av dom. Men det får vänta tills på måndag. Yes bara tillbakavägen kvar. Regnet upphör lite men det duggar rätt friskt och vinden har tilltagit ännu mer.
Väl hemma igen när jag står i duschen och försöker få min vänsterhand att vakna till liv så tänker jag: Jävlar va bra jag är. Jävlar va målinriktad jag är. Överöser mig själv med all positiv kritik jag kan komma på för att intala mig själv att det här kommer jag fixa. Hela vintern. Det är skönt att harva på botten. Det är fantastiskt att vända motgångar till medgångar och det är grymt att kunna skörda framgångar. Visst är det så.
30.10.2008 Svulla, lyfta skrot och Maffe-light.
Igår hade jag spring i benen. Ojojoj. Jag ville inget annat än att ge mig ut på en tur. Helst så lång som möjligt. Men ibland måste ju förnuftet få styra och eftersom klättringen ställdes in fick det bli ett tradpass på gymmet i sann det-här-gör-jag-bara-för-att-jag-måste-anda. 40min roddmaskin och sen knappa timmen i gymmet med fokus på överkropp,mage och rygg. Det finns dock en sak jag älskar med gym. Det är att hänga som en dinglande apa i chinsstången och med lite möda dra sig upp och ner några gånger. Det är roligt. Jag brukar alltid tänka att jag hänger några hundra meter över marken på en klippa och att om jag släpper nu så är jag kalvsylta på en sekund. I övrigt finner jag som sagt gym ganska segt men vad gör man inte för att benen ska få vila en dag. Väl hemma igen svullade jag. Oj vad jag tryckte i mig - Russin. Slängde mig i soffan med katterna, "Stora Löparboken" och ett helt paket Russin. Ibland måste man ta ut svängarna lite...
Idag är det dags att ta en berömda tjuren vid hornen och förena nytta med nöje, nämligen ta tag i lågpulsträningen. Så från och med nu blir varannat långpass i lågpuls vilket enligt Maffe bör vara max 156 bpm. Nu tänkte jag väl inte slaviskt gå efter just 156bpm men iallafall i närheten. Farten får bortpriotiteras ganska grovt på dessa pass men det är väl skitsamma. Säger jag nu. Men när jag springer vet jag med facit i handen att jag kommer vara pissförbannd på att pulsklockan tjuter så fort det börjar bli roligt. Tålamodsträning med andra ord. Och DET behöver jag verkligen.
Ett hett boktips..
Idag är det dags att ta en berömda tjuren vid hornen och förena nytta med nöje, nämligen ta tag i lågpulsträningen. Så från och med nu blir varannat långpass i lågpuls vilket enligt Maffe bör vara max 156 bpm. Nu tänkte jag väl inte slaviskt gå efter just 156bpm men iallafall i närheten. Farten får bortpriotiteras ganska grovt på dessa pass men det är väl skitsamma. Säger jag nu. Men när jag springer vet jag med facit i handen att jag kommer vara pissförbannd på att pulsklockan tjuter så fort det börjar bli roligt. Tålamodsträning med andra ord. Och DET behöver jag verkligen.
29.10.2008 Årstaviken runt i tokmörker..
| Distans: 9,50 km | ||
| Tid: 00:55:01 | ||
| Snitt: 5:47 min/km | ||
Fasen va tidigt det blir mörkt nu för tiden. Redan vid 16 rycket var det ju nästan svart. Satt hemma och kollade Top Model inlindad i beslutsångestens pläd och med en kopp Te i handen. Hade det inte varit för att det var IF Linnéa träning hade jag aldrig masat mig ut. Vad kan väl bara vättre än lite draghjälp i mörkret. Dagens pass skulle bestå utav en "Easyjogg" runt årstaviken. Spännande då jag hittills inte sprungit den rundan. Den skulle enligt Allans uppgifter vara helt ok upplyst men det får väl anses ganska relativt.. I Vilket fall trodde jag att jag efter gårdagens ganska tunga pass skulle vara bra mycket tröttare än vad jag var. Det var ett behövligt pass i vilket fall. Även om det inte riktigt blev easyjogg för mig...
Jag och Ingrid tog rygg på övriga gruppen och efter lite vimsande om vägval osv så blev vi ikappsprungna av hurtiga Helena och Maria som hade gjort en tvättäkta ultra-uppvärmning tillsammans med Annika och ultradrottningen Ultraschmultra.
Skönt att få både draghjälp och bli tryggt ledsagade tillbaka till Zinkens trygga vrå.
All cred till klubben. Vilken gäng.
Snacket under gårdagens tur var ganska mycket Marathon. Undrar om man kan träna löpning i Himalaya. Annars är jag rätt grillad inför maran. Men Backintervaller borde väl gå att klämma in några pass i veckan iallafall..
27.10.2008 Skogssnigel på väg..
| Distans: 11,60 km | ||
| Tid: 01:08:49 | ||
| Snitt: 5:56 min/km | ||
Tog skogsspåret i Bredäng 2 varv. Så fort jag kom utanför dörren slog motvinden mig på käften och fortsatte med det vart jag än vände mig. Förbannat tungt idag. Backarna i spåret är fasen inte att leka med och får vanlig hederlig backträning att framstå som en solsemester. Att det dessutom var redigt halt pga det lilla lager med löv som täckte stigen gjorde att man fick spänna sig lite extra.
2ggr höll jag på att stupa i backen för att vristen bara vek sig. Jag misstänker att det beror på att jag knyter vänster sko för löst. Men eftersom min vänsterfot är lite bredare än högern så behöver den lite mer plats. Dessvärre får ju stabiliteten vika hädan en smula i det läget.
Kvällens klättring blev väl mest trams. Så fort vi kom in i hallen blev jag trött. Det var så extremt mycket folk. Vartenda rep var upptaget och det var ett jäkla liv. Nej. Där gick det inte att prestera något. Blev att haffa ett rep på 8m väggen och sen bara mala på några vändor i väntan på något bättre. Körde nån sväng på hörnet också sen beslutade vi oss för att det var lönlöst. 45min ganska bortslösade med andra ord.
25.10.2008 Morgonstund..
| Distans: 7,30 km | ||
| Tid: 00:42:04 | ||
| Snitt: 5:46 min/km | ||
Vaknade imorse kl 06:00 utav mobilens enerverande signal, låg kvar en minut för att lyssna på hur vinden ven utanför fönstret. Båda katterna låg och kurrade vid kudden och jag skulle kunnat döda för att få ligga kvar några timmar till. Tassade upp och ut i köket, tittade på termometern som visade 7grader, tittade ut och hoppades att få se ett smärre skyfall, snöoväder eller något annat som skulle ge mig en ursäkt för att gå och lägga mig igen. Jag tassade tillbaka till sängen och snoosade 20min innan jag masade mig upp. Stapplade ut i badrummet, i med linserna, klädde snabbt på mig, rotade fram ipoden, snörade på mig mina New Balance, tryckte in en dextrosol i käften och drog iväg. Benen var tunga, cementfötterna var ett faktum, magen kurrade och hjärnan sov fortfarande.
Ute var det fortfarande mörkt. Styrde steget ner mot Mälarhöjdens IP, fortsatte bakvägen bort mot ok8q. I lurarna snurrade Metal Marathon och allt gick på ren rutin. Orkade varken tänka eller fokusera på något. När jag kom bort till älvsjö började kroppen vakna. Men inte på det där härligt pigga sättet utan genom att bli seg, segare, segast. Sista 3km genom Långbro fick jag verkligen hålla ihop för att ens ta mig hem kändes det som. Försökte motivera mig genom att tänka "Passa på att njut nu när det är tungt för den sista maj kommer det bli ännu tyngre"
Jag är ingen morgonlöpare men idag var jag tvungen att ta ett pass bara för att få ihop veckans löpmängd som ändå bara slutade på 31km.
Sen bar det av till jobbet. Serverstrul blandat med 2 säsonger Top Model och dagen var över i ett kick. Åkte direkt till Karbin för att smälla av en timme klättring. Och vilken klättring sen. Det börjar flyta på riktigt bra. Riktigt bra. Känns skönt att verkligen börja känna sig säker på det man pysslar med. Nu gäller det bara att fila vidare på det här.
Dags för en kväll i soffan med Beck och katterna. Inatt får vi ju en extra timmes sömn. Och det tackar man ju aldrig nej till ..
24.10.2008 Dietvatten och löplycka.
| Distans: 14,40 km | ||
| Tid: 01:23:20 | ||
| Snitt: 5:47 min/km | ||
Gårdagens pass hade jag längtat till hela dagen. En liten pirrig känsla satt i magen redan från morgonen och jag kände mig på topp för ett pass i det sköna vädret. 14,4km ner till söder och genom tanto blev det. Sol och hel perfekt värme. Till min förvåning la jag upp tempot en smula redan från start och det var någ första gången jag sprang så pass "långt" i 05:47 tempo utan att ens tycka det var det minsta jobbigt. Det var bara skönt. Ren och skär njutning. Ipoden var laddad med ny musik och när Nostalgia Locomotive med The Mo kickades igång nere i tanto var det som att dansa fram längs vattnet. Fan så underbart.
Jag skyller allt på intervallerna. För varje intervallpass sänker jag tempot en smula på mina vanliga pass.
Föresten ni har väl testat det nya kalorisnåla vattnet? Hahaha.
22.10.2008 Utebliven träning fast endå inte.
Blev inget med IF Linnea igår. På planeringen stog det Södermalm runt men det var inte läge för det i min värld. jag behövde intervaller. och efter sondagens långpass tror jag det skulle vara mer slitande att köra en långrunda till. Så jag körde på själv. 6x500 i 5:00 tempo med 300m vila i 6:00 tempo emellan. 3km uppvärmning och 2km nerjogg. Totalt 9,5 km alltså. Rätt lagom.
För övrigt köpte jag en bok igår jag tänkte tipsa om. Den heter "Den hemlige kocken" och är skriven av Mats-Eric Nilsson. Boken berättar bla om hur grundlurad man blir genom den taskigt producerade mat vi köper och om allt som finns i den. Vissa saker är riktigt äckliga. Grymt lärorik. Rekomenderas starkt.
För övrigt köpte jag en bok igår jag tänkte tipsa om. Den heter "Den hemlige kocken" och är skriven av Mats-Eric Nilsson. Boken berättar bla om hur grundlurad man blir genom den taskigt producerade mat vi köper och om allt som finns i den. Vissa saker är riktigt äckliga. Grymt lärorik. Rekomenderas starkt.
20.10.2008 ...
Igår kvällsjoggade jag med Jossan runt Djurgården. 15km. Mentalt den bästa rundan jag gjort på länge och det var riktigt riktigt skönt. Hade hur mkt krafter som helst kvar efteråt och kroppen kändes som att den skulle kunna mala på i flera år till. Det är så det måste bli ibland. Att varva ner och bara slappa. Njutbart var ordet sa bill..
Idag blev det klättring på Karbin i strax över 2 timmar och Dooly gästade oss för en provtur. Han skötte sig riktigt bra den gamle mannen. Jobbigt armpass och riktigt riktigt roligt. Det är skönt att känna att man bara blir starkare och starkare. Egot växer liksom i takt med hur många leder man klarar på ett snyggt sätt.
Ikväll har jag ägnat 50min åt ett intervallpass på Arc trainern i sann maffeanda följt utav 30min random styrka i gymmet.
Jag är springsugen. Och imorgon är det IF Linnéa-träning igen. YES!
Idag blev det klättring på Karbin i strax över 2 timmar och Dooly gästade oss för en provtur. Han skötte sig riktigt bra den gamle mannen. Jobbigt armpass och riktigt riktigt roligt. Det är skönt att känna att man bara blir starkare och starkare. Egot växer liksom i takt med hur många leder man klarar på ett snyggt sätt.
Ikväll har jag ägnat 50min åt ett intervallpass på Arc trainern i sann maffeanda följt utav 30min random styrka i gymmet.
Jag är springsugen. Och imorgon är det IF Linnéa-träning igen. YES!
19.10.2008 Besatthet.
För att citera Runners high and the lowest lows ten laws of running:
"Träningen, med allt vad den innefattar, är det roligaste som finns. Tillåt inget annat att vara roligare.
Det finns inget roligare än att träna, träningen är ett inslag i livet som förgyller alla typer av situationer. Ska man på fest så kommer festen bli roligare om man just sprungit och ska man ut och resa blir resan roligare om man springer under den exempelvis.
Allt i livet blir roligare av att man tränar men framförallt, roligast i livet är träningen!
Vidare ska träning inte vara skönt, det ska vara otroligt jobbigt, det ska göra ont och allt detta är och ska vara roligt.
Var noga med detta, vad i träningen det är som är roligt, försköna inte. Detta är en fråga om tankekraft, kanske står det att jämföra med exempelvis hjärntvätt, eller mer allmänt med vissa samhällsnormer. Om alla i en viss given population är överens om att något är gott så blir det gott, det blir gemensamma smakpreferenser som inte ifrågasätts, dessa kan över tid ändras och är över tid elastiska, man kan betingas om, både på kollektiv och individuell nivå."
Det är så fantastiskt beskrivet.
Att leva lite mer löpning. Jag älskar att stå på botten och harva. Det är en stor del utav tjusningen. Att gilla när det suger som mest, jag älskar ögonblick när man bara vill ge upp och gå hem. Det är då, trots all tillfälliga misär. Man mår som bäst.
17.10.2008 3 synder i ett, som ett kinderägg fast lite bättre..
Dagens synder:
1. Köpte ett par skor. Jag vet jag vet. Jag borde inte ha gjort det men jag mötte liksom kärleken där på Runners Store så med mig hem fick jag ett par Asics Nimbus 10. Det är bara att rulla ut bönemattan. Jag är såld.
2. Jag har sprungit. Låter helt absurt att detta skulle räknas som en synd men jag hade lovat mig själv att inte springa förän på söndag. Äh. Skaffar man nya skor är det ju klart att man måste testa dom på en liten svängom. Och jag tog faktsikt bara 4km.
Knät ok - Check!
3. Jag ska äta popcorn ikväll. Inte bra. Men ack så gott. Jag skippar dock läsken så ni vet. Jag är inte helt onyttig.
17.10.2008 Markoolio är roten i allt ont..
Kan det ha varit 10 år sen. 11 om jag har tur. Ett gäng hästnördar i kamp om karriären. Vi ville skapa något nytt, göra vår egen revolution. Hästnördarnas kamp. Så vi startade ett coverband. Stallets heligaste vrå blev vår replokal och samlingsplats, vårt fort - tvättstugan.
Nu kan man väl inte kalla oss för regelrätt coverband utan mer ett tributeband där vi som nisch skrev om alla låtar en smula till att handla om "Andersson".
Med Andersson menades dom legendariska bröderna Andersson som i en svunnen tid ansågs tillhöra Härnösands skönhetselit. Två långbenta brorsor med ruffs i håret och häng i brallan. Med facit i handen skulle dom kunna vara Norrlands svar på brats. Saksamma. Vi skrev om låtar som "Millenum 2" till "De Andersson 2" osv. Vi spelade med ridspön på kastruller och vi trodde vi var bra.
Efter ett tag blev vi rikskändisar på Rix FM. Hos dom som jobbar på kanalen alltså, och inte hos lyssnarna. Vi ringde in flera gånger om dagen för att böna och be om att få sjunga en snutt i radio men utan framgång. Hur kunde som ha mage att dissa oss? vi var ju bra. Vi hade allt Britney bara kunde drömma om.
Vi skaffade oss ett bandnamn: Eavcorn. Vi höll några livekonserter där i tvättstugan den hösten. Det var stort tryck bland våra vänner att få se oss. Funderar i dag fortfarande på om det var för att vi var skrattretande dåliga eller att folk faktsikt tyckte vi var lite fyndiga.
Den våren splittrades Eavcorn. Hästgänget bröt upp och helt plötsligt satt man i folkparken med en 4.5a stjärnfruktscider i handen istället.
Hösten därpå minns jag så väl. Jag och Annika cyklade förbi Preem, vart vi skulle har jag inte en aning om men helt plöstligt kom idén på tal. Ska vi starta band? Ingen kunde varken spela eller hade någon annan musikalisk erfarenhet än Eavcorn men vad gjorde det. Vi sökte oss till den lokala, och helt nystartade musikföreningen ULK och resten är historia. Ibland tar jag fram våra gamla låtar och lyssnar på en sväng. Gullig radiorock. Men inte det minsta bra.
Jag har med andra ord ett ganska ansträngt förhållande till Markoolio. Själen skäms lite i smyg av att tänka på Eavcorn, Andersson och Markoolio.
Den händelse jag egentligen tänkte skriva om var en sak som hände under mitt 21km pass i torsdags. Efter ca 11km och precis efter Avantasia - The Scarcrow kom den som ett slag i bakhuvuet, fullkomligt klubbade låtjävulen ner mig en meter genom asfalten - Markoolio´s "Vi drar till fjällen".
Jag har ingen aning om hur den trängt sig in i min dator, genom itunes och ner i min ipod. Det kändes som ett grymt skämt och jag blev både rädd och förbannad. Så förbannad att jag drog upp tempot för att försöka springa i från skiten. Men det gick inte. Jag var fängslad i en isolerad cell tillsammans med Markoolio.
Så nästa gång någon frågar mig vad jag springer ifrån har jag alltid ett svar. Jag springer från den lilla prettofinnen som förstörde min musikaliska barndom.
Ve honom.
Vi drar till fjällen, fest hela kvällen, ute och glider på Anderssons skidor...
Någon dag i framtiden ska jag dedikera ett helt marathon till markoolio. Jag ska springa ifrån den jäveln och jag ska göra det på under 4 timmar. Det blir som att trycka på delete. Och det ska bli en förbannat skön känsla
Nu kan man väl inte kalla oss för regelrätt coverband utan mer ett tributeband där vi som nisch skrev om alla låtar en smula till att handla om "Andersson".
Med Andersson menades dom legendariska bröderna Andersson som i en svunnen tid ansågs tillhöra Härnösands skönhetselit. Två långbenta brorsor med ruffs i håret och häng i brallan. Med facit i handen skulle dom kunna vara Norrlands svar på brats. Saksamma. Vi skrev om låtar som "Millenum 2" till "De Andersson 2" osv. Vi spelade med ridspön på kastruller och vi trodde vi var bra.
Efter ett tag blev vi rikskändisar på Rix FM. Hos dom som jobbar på kanalen alltså, och inte hos lyssnarna. Vi ringde in flera gånger om dagen för att böna och be om att få sjunga en snutt i radio men utan framgång. Hur kunde som ha mage att dissa oss? vi var ju bra. Vi hade allt Britney bara kunde drömma om.
Vi skaffade oss ett bandnamn: Eavcorn. Vi höll några livekonserter där i tvättstugan den hösten. Det var stort tryck bland våra vänner att få se oss. Funderar i dag fortfarande på om det var för att vi var skrattretande dåliga eller att folk faktsikt tyckte vi var lite fyndiga.
Den våren splittrades Eavcorn. Hästgänget bröt upp och helt plötsligt satt man i folkparken med en 4.5a stjärnfruktscider i handen istället.
Hösten därpå minns jag så väl. Jag och Annika cyklade förbi Preem, vart vi skulle har jag inte en aning om men helt plöstligt kom idén på tal. Ska vi starta band? Ingen kunde varken spela eller hade någon annan musikalisk erfarenhet än Eavcorn men vad gjorde det. Vi sökte oss till den lokala, och helt nystartade musikföreningen ULK och resten är historia. Ibland tar jag fram våra gamla låtar och lyssnar på en sväng. Gullig radiorock. Men inte det minsta bra.
Jag har med andra ord ett ganska ansträngt förhållande till Markoolio. Själen skäms lite i smyg av att tänka på Eavcorn, Andersson och Markoolio.
Den händelse jag egentligen tänkte skriva om var en sak som hände under mitt 21km pass i torsdags. Efter ca 11km och precis efter Avantasia - The Scarcrow kom den som ett slag i bakhuvuet, fullkomligt klubbade låtjävulen ner mig en meter genom asfalten - Markoolio´s "Vi drar till fjällen".
Jag har ingen aning om hur den trängt sig in i min dator, genom itunes och ner i min ipod. Det kändes som ett grymt skämt och jag blev både rädd och förbannad. Så förbannad att jag drog upp tempot för att försöka springa i från skiten. Men det gick inte. Jag var fängslad i en isolerad cell tillsammans med Markoolio.
Så nästa gång någon frågar mig vad jag springer ifrån har jag alltid ett svar. Jag springer från den lilla prettofinnen som förstörde min musikaliska barndom.
Ve honom.
Vi drar till fjällen, fest hela kvällen, ute och glider på Anderssons skidor...
Någon dag i framtiden ska jag dedikera ett helt marathon till markoolio. Jag ska springa ifrån den jäveln och jag ska göra det på under 4 timmar. Det blir som att trycka på delete. Och det ska bli en förbannat skön känsla
16.10.2008 ARS slackercamp 2008.
Jag, en vänn, en strand, en bok, en löprunda i sanden. Låter precis som något lysande just nu. Slutet på november? -nejmen det låter väl alldeles utmärkt. -Sista minuten? Ja varför inte.
Vi får se.
Igår var det gymmande på schemat. ett nödvändigt ont. Mycket ont...
Ingen löpning förän på söndag. Och det kommer jag inte kunna hålla. Finns inte en chans.
Vi får se.
Igår var det gymmande på schemat. ett nödvändigt ont. Mycket ont...
Ingen löpning förän på söndag. Och det kommer jag inte kunna hålla. Finns inte en chans.
15.10.2008 Underskatta ALDRIG en backe.
Igår var det löpning med IF Linnéa igen. Korta intervaller i backe. Jag är mållös. Att löpning kan vara så jobbigt och samtidigt vara så roligt. Extremt jobbigt. Jag fick Kebnekaisekänningar i munnen. Tankarna nosade lite på känslan från när jag stod uppe på Vierranvarri andra gången. Den känslan var en känsla blandat av hopplöshet,lycka, glädje, en skopa järnvilja och ett totalt det-här-är-svinjobbigt-men-jag-skulle-inte-byta-det-mot-något-annat.
10 backar fick jag till utan att tappa tekniken. Sen var pulsen inte många slag från max.
All cred till mina träningskompisar för allt peppande. Ibland finns det liksom lite mer att hämta bara att man har svårt att plocka fram det själv.
Idag blir det ett genomkörarpass på gymmet. Tror jag behöver det. Kan bli spännande.
Personlig note: Underskatta aldrig en backe.
10 backar fick jag till utan att tappa tekniken. Sen var pulsen inte många slag från max.
All cred till mina träningskompisar för allt peppande. Ibland finns det liksom lite mer att hämta bara att man har svårt att plocka fram det själv.
Idag blir det ett genomkörarpass på gymmet. Tror jag behöver det. Kan bli spännande.
Personlig note: Underskatta aldrig en backe.
14.10.2008 I skymundan.
Har inte direkt känt mig motiverad till att blogga den senaste tiden. Har väl heller inte haft något att blogga om. Helgen blev lugn. Tog ett ynkligt litet pass i söndagsmorse men annars har jag bara tittat på film och ätit grekmat. Klättring igår men hade någon skum smärta i högerknät vid vridmoment. Cykling intervaller 3mil och då kändes ingenting,
Igår gjorde jag också slag i sak och anmälde mig till Göteborgsvarvet. Blev lite motiverad utav Jossan som också blir min resekamrat och lillhitler med blåslampan.
Det är alltid bra att ha mål med sin träning. Annars blir det lätt att man stagnerar. Just nu är jag dock mest i drömmarnas värld. Jag vill bort från vardagen. Verkligen bara bort.
Igår gjorde jag också slag i sak och anmälde mig till Göteborgsvarvet. Blev lite motiverad utav Jossan som också blir min resekamrat och lillhitler med blåslampan.
Det är alltid bra att ha mål med sin träning. Annars blir det lätt att man stagnerar. Just nu är jag dock mest i drömmarnas värld. Jag vill bort från vardagen. Verkligen bara bort.
187 dagar kvar.
10.09.2008 Att utföra ett jobb.
Huvudvärken startade vid lunchtid, när jag kom hem från jobbet var jag så dödligt trött att jag somnade på soffan efter att ha satt i mig ett lass plättar med sylt. Vaknade av att introt till Top Model drog igång. Tittade ut och såg inget annat än ett grått dis. Typiskt. Och extremt sugen på långpass my ass. Försökte hälla i mig lite vatten, packade ner dexterosol, halstabletter och SLkortet. Siktade in mig på att ta det extremt lungt. Första 5km gick på 34min. Regnet kom över mig i samma stund jag svängde av mot västberga. Ett litet lätt och förvånadsvärt skönt regn. Upp mot Telefonplan och midsommarkransen. En stigning jag normalt brukar tycka är rätt tung kändes nu som en piss i nilen. Jag misstänker att det är skogslöpningens förtjänst. Sen bar det av neråt. Mot liljeholmen och över liljeholmsbron. Svängde av mot tanto och sprang jämte vattnet bort till eriksdalsbadet, vände och sprang tillbaka till tanto för att kryssa mig upp mot zinkensdamm och ta ringvägen bort mot badet igen. En sista jogg mot hornstull och äventyret var slut. 21km på 02.09.42 vilket ger ett km tempo på 06.11. Snigel snigel på väggen där..
Känndes riktigt bra att bara ligga och mala i mitt komforttempo och enkom vid sista kilometen fick jag en liten känning i vänsterfoten. Någon sorts kramp som inte riktigt ville att jag skulle fortsätta. Men det var bara att skaka loss och fortsätta.
Tog tbanan hem och när jag gick av tbanan sneglade jag till lite extra och upptäckte att jag hade fel skor på mig. Jag hade mina gamla döda Saucony istället för mina nya New Balance. Att jag inte märkt det tidigare. Inte bra inte bra. Att springa långpass i värdelösa skor är det sista jag behöver.
1-0 till mig och en storslagen seger över min tasiga karaktär iallafall.
Känndes riktigt bra att bara ligga och mala i mitt komforttempo och enkom vid sista kilometen fick jag en liten känning i vänsterfoten. Någon sorts kramp som inte riktigt ville att jag skulle fortsätta. Men det var bara att skaka loss och fortsätta.
Tog tbanan hem och när jag gick av tbanan sneglade jag till lite extra och upptäckte att jag hade fel skor på mig. Jag hade mina gamla döda Saucony istället för mina nya New Balance. Att jag inte märkt det tidigare. Inte bra inte bra. Att springa långpass i värdelösa skor är det sista jag behöver.
1-0 till mig och en storslagen seger över min tasiga karaktär iallafall.
09.10.2008 Ett plan har kraschat - 18 döda.
Det är inte bara i bergen det händer olyckor. Utan också på väg till bergen. Igårmorse lokal tid störtade ett plan vid landning i Lukla/ Nepal. Vädret ska tydligen inte ha varit det bästa och vid landningen och planet kraschade in i ett räcke och tog eld.
Väldigt tragiskt.
(Lukla är "The everest gateway" i Nepal. En liten by på 2860möh och att flyga in från Kathmandu till Lukla och sen vandra uppåt i Khumbu är den vanligaste sättet för vandring i regionen och ganska exakt det jag också ska göra.)
Väldigt tragiskt.
(Lukla är "The everest gateway" i Nepal. En liten by på 2860möh och att flyga in från Kathmandu till Lukla och sen vandra uppåt i Khumbu är den vanligaste sättet för vandring i regionen och ganska exakt det jag också ska göra.)
09.10.2008 Fuska inte med långpassen..
LÅNGPASS. Att bara smaka på ordet är lite krävande i sig. Eftersom mina långpass inte sträcker sig vidare långt över 20km så ger tanken mig ågren.
Har jag inte lite ont i foten? är jag inte lite snuvigare än jag borde? Usch så trött jag är. Och vilken jävla hypokondrerande (nyligen funtad böjning) utsprutsmaskin jag är. Idag är en viktig dag. Långpassen är extremt viktiga och ikväll när jag ligger på soffan och halvgråter i mina smärtor och mitt lillamående - Då kommer själen må bra. Det vet jag. Kroppen måste härdas. Jag är ju inte alls van att springa så långa sträckor men det finns ju bara ett sätt att vänja sig - att göra det. Jag skulle gärna vilja skriva att jag är en smula omotiverad idag. Men det är inte mentalt gångbart att göra så.
Långpass var det ja. Långt, lungt och länge. Komigen nu. Fokusera och genomföra. Inget annat finns.
"There is only one perfect road, and that road is ahead of you, always ahead of you."
Lite ångest över den här månaden i övrigt då det inte funnits möjlighet att lägga undan mågra pengar till Nepalkassan. Inte för att det kanske behövs göras varje månad men endå. Det är en principsak. Och idag är det varken mer eller mindre än 192 dagar kvar. Efter jul blir det att köra ett backpass i veckan. Men fram till jul ligger jag lågt med backarna.
Långpass. Kanske smakar ordet lite bättre tillsammans med en Strepsils jordgubb. Jag testar.
Har jag inte lite ont i foten? är jag inte lite snuvigare än jag borde? Usch så trött jag är. Och vilken jävla hypokondrerande (nyligen funtad böjning) utsprutsmaskin jag är. Idag är en viktig dag. Långpassen är extremt viktiga och ikväll när jag ligger på soffan och halvgråter i mina smärtor och mitt lillamående - Då kommer själen må bra. Det vet jag. Kroppen måste härdas. Jag är ju inte alls van att springa så långa sträckor men det finns ju bara ett sätt att vänja sig - att göra det. Jag skulle gärna vilja skriva att jag är en smula omotiverad idag. Men det är inte mentalt gångbart att göra så.
Långpass var det ja. Långt, lungt och länge. Komigen nu. Fokusera och genomföra. Inget annat finns.
"There is only one perfect road, and that road is ahead of you, always ahead of you."
Lite ångest över den här månaden i övrigt då det inte funnits möjlighet att lägga undan mågra pengar till Nepalkassan. Inte för att det kanske behövs göras varje månad men endå. Det är en principsak. Och idag är det varken mer eller mindre än 192 dagar kvar. Efter jul blir det att köra ett backpass i veckan. Men fram till jul ligger jag lågt med backarna.
Långpass. Kanske smakar ordet lite bättre tillsammans med en Strepsils jordgubb. Jag testar.
08.10.2008 Not a day late..
Söndagen avtjänades på anstalten jobbet och avslutades med en påse djungelvrål i soffan. När jag vaknade på måndagen var jag trött utav dygnsvänande och taskig sovtid. Men det var bara att snöra på sig dojjorna och sikta iväg mot bredäng. Trots cementfot så höll jag högre tempo än förra gången vilket givetvis straffade sig då jag fick stanna och flåsa en gång vid ca 8km. Men en gång är ingen gång och vädret gjorde ju sitt lyft för humöret. knappt 8 grader och strålande höstsol. Skogsspåret är verkligen tungt och jag körde 2 varv som vanligt. Verkar som att jag snart fått in en rutin på att klämma det där en gång i veckan. När man sen vänder näsan hemmåt känns asfalten förbannat plan under fötterna och steget flyter på i bästa kenyan-anda. 11,3km totalt.
Gårdagen blev ofrivilligt slapp. Hade helt tagit fel på tvättiden så dagens mest krävande moment blev att knalla bort till centrum för att köpa champinjoner. Tisdagkvällar består ju numera av den obligatoriska IF Linnealöpningen och igår var givetvis inget undantag. 4km uppvärmning och sen 11x200m intervaller på bana med 200m jogg imellan. Det var tungt och roligt. Jag var pigg och kände mig nästan lite busig. Känsan av samhörighet bland andra löpnördar är fantastisk. Jag älskar det.
Idag är dagen O. Dagen jag inte ens orkat tänka på. Känns likgiltigt. Idag ryker knölarna hos kirurgen. Vi får hoppas det går bra.
Idag blir det nog en vilodag. En lugn promenad och lite stretching låter som ett vinnande koncept.
Förkylningen känns lite mer påtaglig idag. Är morgondagens långpass i fara kanske? Hoppas inte. Jag har hur mycket spring i benen som helst. Bring it on bara.
Gårdagen blev ofrivilligt slapp. Hade helt tagit fel på tvättiden så dagens mest krävande moment blev att knalla bort till centrum för att köpa champinjoner. Tisdagkvällar består ju numera av den obligatoriska IF Linnealöpningen och igår var givetvis inget undantag. 4km uppvärmning och sen 11x200m intervaller på bana med 200m jogg imellan. Det var tungt och roligt. Jag var pigg och kände mig nästan lite busig. Känsan av samhörighet bland andra löpnördar är fantastisk. Jag älskar det.
Idag är dagen O. Dagen jag inte ens orkat tänka på. Känns likgiltigt. Idag ryker knölarna hos kirurgen. Vi får hoppas det går bra.
Idag blir det nog en vilodag. En lugn promenad och lite stretching låter som ett vinnande koncept.
Förkylningen känns lite mer påtaglig idag. Är morgondagens långpass i fara kanske? Hoppas inte. Jag har hur mycket spring i benen som helst. Bring it on bara.
05.10.2008 Galej.
Det där med festa är grovt överskattat. Även om det är roligt så springer jag hellre några mil än att supa bort mig på krogen. Men sällskapet var av kvalitativ högklass.
03.10.2008 Thats what friends are for..
Ibland är man bra glad över sina vänner. Särskillt när ens vänner besitter dolda talanger eller bara råkar känna någon man själv gärna skulle döda en smula för att lära känna, byta några ord med eller bara få andas samma luft som. Husgudar helt enkelt. Och tack varje Jane, I´v got a date next week!
Igår var jag på Nikkis brutalspinning. En liten elitcyklande man med franskt påbrå skrikandes som en rabiat galning i ett litet , trångt ,mörkt rum fyllt med flåsande grisar. Det mina vänner. Det är vackert.
Igår var jag på Nikkis brutalspinning. En liten elitcyklande man med franskt påbrå skrikandes som en rabiat galning i ett litet , trångt ,mörkt rum fyllt med flåsande grisar. Det mina vänner. Det är vackert.
02.10.2008
Kände mig sliten i helgen. För mycket jobb, ett helt galet miserabelt intervallpass och inte heller sinnesstämningen var med mig. Det blir bara så där omotiverat som det kan bli ibland. Man blir låg och vill inte göra något för att slippa den misslyckade känslan av att just - misslyckas.
Men sen i söndags har vindarna vänt. Har avklarat 2 vackra pass den här veckan. Det började i tisdags..
Precis när jag stigit av t-banan vid zinken piper telefonen till, det är från Jossan som tvingas ställa in dagens träning. Saker kan hända även den bästa så jag började villa mig ensam mot zinken. Efter lite telefonguidning av ovan nämnda så hittade jag tillslut Linneagänget. Väldigt sympatiska och trevliga människor. Efter en snabb uppvärmning i för mig lite för högt tempo samlades vi på zinken för några minuter löpskolning innan det var dags att bita i dagens träning: Tusingar på bana. Jag är ingen sucker utav intervaller överlag, men vissa saker måste göras bara. Det är ett jobb som ska bli gjort och jag måste göra det. Smärta är sekundärt men ett bra pass finns kvar i evigheten.
Förbannat jobbigt. Men det är bara att bita i äpplet,titta efter vargen försöka slappna av och ta ett helvete i taget.
Och se, jag överlevde även denna prövning.
Gårdagens pass var av det lite lugnare slaget. 4km uppvärmning i 6min tempo följt av en liten ökning till 5:30 dom följande 4km och ett avslut på 4km i 6min tempo igen. Kroppen kändes bra, skallen var med på noterna, det var fint helt enkelt. Snigel snigel på vägen där...
Jag har nya skor. Och det är inte placebo, dom ÄR storartade. Löpsteget blir bättre, jag känner inte av något alls efter passen och jag flyger fram. Jag är oslagbar. Oslagbar i kampen mot mig själv. En riktig vinnare. Så jävla mycket vinnare.
