Pissd,ledsen,besviken och arg. Men också förstående. Idag på träningen sprang jag rakt in i den berönda "väggen". Japp. Helst plötsligt bara var den där, hård,stor,kall och bestämd. Jag blev besegrad. Jag fick inte komma förbi. Med med all rätt. JAg kände redan igår hur sliten jag var efter onsdagens helt fantastiska löppass. Man kan inte få allt. Nej för det kan man inte:
Imorgon är det på med ryggsäcken,skogsdojjorna och med lunchen nedpackad blir det expedition "Stockholms högsta berg" Dvs Tornberget som reser sig hela 110,9 möh. Vi tänkte först börja med några acklimatiseringsturer för att sen låta våra sherpas göra upp 4 läger uppe på berget därefter gör vi toppattacken med endast en syrgasflaska var..... Hahaha
Eller nått. Det ska i vilket fall bli trevligt att få komma ut lite och vandra i skog och mark.


Kom föresten att tänka lite mer på Stackars MAdde och Ted idag. Här sitter man och klagar över ett träningspass när dom har bra mycket större saker att sörja över. Stora kramar till er mina vänner..





Jag ska resa nu, gråt inte
Jag vet att du är ledsen, luta dig mot min varma sida
jag lovar att sitta alldeles stilla

Jag ska inte åka riktigt än, ännu en stund finns jag kvar hos dig
Du kramar och smeker mig, du säger att jag måste bli hel igen, förstår du inte, jag orkar inte mer, jag längtar efter att få sluta ögonen och sova

Nu händer det snart
Jag är inte rädd, så gråt inte du heller
Jag försvinner inte, jag reser bara bort

Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa med
Jag vet att jag får vila, ha det lungt och skönt, inte lida mer
Det ordnar sig...

Var inte ledsen, nej  gråt inte är du snäll, för varje gång du känner vinden, den mjuka ömma vinden..  
Då ska du känna det som en hälsning lång bortifrån
En sammetsmjuk smekning från en varm och len nos mot din kind...