Igår slog dom eller den till igen. Gaffeltjuven. Andra kuppen på kort tid nu. Av 15 nyinköpta gafflar finns bara 5st kvar. Vad ska man med 10 billiga och fula ikea-gafflar till? Förra gången försvann ett trettiotal. Jakten går vidare. Dom misstänkta är många.
Det var dock inte det jag skulle fokusera på nu utan ett helt annat fenomen. Vällinglukten. Det fullkomligt stinker välling här på kontoret och jag tycker det är fruktansvärt äckligt. Det fattas bara en unken odör utav svettig ost också innan jag kastas tillbaka till dagistidens ångestladdade matrum. Mitt i princip enda minne av välling är från 4årstiden. Vi hade gjort hemmapizza på dagiset och den skulle avnjutas tillsammans med en gedigen och masig kopp semper. Mumma för en liten snorunge. Saken var bara att en liten stackare vars namn jag förträngt för 15 år sen var allergisk mot tomat och i samma stund han stoppade pizzabiten i munnen och sköljde väl ner den i sin lilla hals med en klunk pissljummen välling, kom den upp lika snabbt. Katastrofen var ett faktum. När man har med barn att göra får man vara beredd på dominoeffekten och den mysiga lilla pizzastunden sluta i en orgie utav vällingspyor och skrikande barn. 
 Kontentan: Någon jävel på kontoret dricker välling och stjäl gafflar. Vad är det för samhälle man lever i...

Löparlinda har kännt mig ganska schizad på senaste tid. Ena dagen känner jag mig hur grym som helst för att andra dagen undra vad fan jag håller på med. 2 dagar utan löpning nu har iallafall rätat ut några frågetecken. Och jag har kommit fram till följande:

Jag måste springa för att må bra. Det är bara så.


Det räcker så. Och idag. Idag ska jag springa. Och jag önskar mig fri fart.