Kände mig sliten i helgen. För mycket jobb, ett helt galet miserabelt intervallpass och inte heller sinnesstämningen var med mig. Det blir bara så där omotiverat som det kan bli ibland. Man blir låg och vill inte göra något för att slippa den misslyckade känslan av att just - misslyckas.
Men sen i söndags har vindarna vänt. Har avklarat 2 vackra pass den här veckan. Det började i tisdags..

Precis när jag stigit av t-banan vid zinken piper telefonen till, det är från Jossan som tvingas ställa in dagens träning. Saker kan hända även den bästa så jag började villa mig ensam mot zinken. Efter lite telefonguidning av ovan nämnda så hittade jag tillslut Linneagänget. Väldigt sympatiska och trevliga människor. Efter en snabb uppvärmning i för mig lite för högt tempo samlades vi på zinken för några minuter löpskolning innan det var dags att bita i dagens träning: Tusingar på bana. Jag är ingen sucker utav intervaller överlag, men vissa saker måste göras bara. Det är ett jobb som ska bli gjort och jag måste göra det. Smärta är sekundärt men ett bra pass finns kvar i evigheten.
Förbannat jobbigt. Men det är bara att bita i äpplet,titta efter vargen försöka slappna av och ta ett helvete i taget.
Och se, jag överlevde även denna prövning.

Gårdagens pass var av det lite lugnare slaget. 4km uppvärmning i 6min tempo följt av en liten ökning till 5:30 dom följande 4km och ett avslut på 4km i 6min tempo igen. Kroppen kändes bra, skallen var med på noterna, det var fint helt enkelt. Snigel snigel på vägen där...

Jag har nya skor. Och det är inte placebo, dom ÄR storartade. Löpsteget blir bättre, jag känner inte av något alls efter passen och jag flyger fram. Jag är oslagbar. Oslagbar i kampen mot mig själv. En riktig vinnare. Så jävla mycket vinnare.