Igår var det löpning med IF Linnéa igen. Korta intervaller i backe. Jag är mållös. Att löpning kan vara så jobbigt och samtidigt vara så roligt. Extremt jobbigt. Jag fick Kebnekaisekänningar i munnen. Tankarna nosade lite på känslan från när jag stod uppe på Vierranvarri andra gången. Den känslan var en känsla blandat av hopplöshet,lycka, glädje, en skopa järnvilja och ett totalt det-här-är-svinjobbigt-men-jag-skulle-inte-byta-det-mot-något-annat.
10 backar fick jag till utan att tappa tekniken. Sen var pulsen inte många slag från max.
All cred till mina träningskompisar för allt peppande. Ibland finns det liksom lite mer att hämta bara att man har svårt att plocka fram det själv.

Idag blir det ett genomkörarpass på gymmet. Tror jag behöver det. Kan bli spännande.

Personlig note: Underskatta aldrig en backe.