Om Maffe stod här bredvid mig nu skulle han klappat mig på huvudet sagt "You are great, Linda, Great work" och sen gett mig ett kinderägg.
Pissregn, halvstorn, 4grader. Medans dom flesta andra jag känner gräver ner sig i soffor, framför tvn eller bara ägnar sig åt andra inneaktiviteter så har jag andra planer. På dagens schema står det "Lågpuls Maffe 17km". Så vad gör man?
Efter 500m klev jag ner i första djupa vattenpölen. Foten frös till is i samma sekund jag kände ilningarna av det svinkalla vattnet. Jag tänkte på när Russell Brice står och skakar på huvudet åt den lilla japanens svåra köldskador i Everest´s base camp och låter den tanken ligga kvar och gnaga en stund innan foten domnar bort helt. efter 7km blir jag ofrivilligt duschad av en förbipaserande bil. Jäkla ök. Jag ger honom fingret och funderar på att kasta all lågpuls åt helvete och springa ikapp och verbalt spöa skiten ur honom i nästa korsning.

Med en ilska som skulle kunnat ge mig nytt PB på milen fortsätter jag dock i mitt Maffelunk. 150 i puls, fokusera på något varmt, titta ner så kepsen räddar ansiktet från regnet, kura ihop dig i jackan så du slipper få in allt förmycket av den motvind som gång på gång ger det käftsmäll efter käftsmäll, torka ur vattnet ur örat så hörluren inte blir förstörd osv.. Ner till Västberga och rundar Karbin. Genom fönstren ser jag att det är mycket folk som klättrar ikväll. jag vill vara en av dom. Men det får vänta tills på måndag. Yes bara tillbakavägen kvar. Regnet upphör lite men det duggar rätt friskt och vinden har tilltagit ännu mer.

Väl hemma igen när jag står i duschen och försöker få min vänsterhand att vakna till liv så tänker jag: Jävlar va bra jag är. Jävlar va målinriktad jag är. Överöser mig själv med all positiv kritik jag kan komma på för att intala mig själv att det här kommer jag fixa. Hela vintern. Det är skönt att harva på botten. Det är fantastiskt att vända motgångar till medgångar och det är grymt att kunna skörda framgångar. Visst är det så.