Idag på jobbet var jag motiverad men när jag kom hem ville jag bara lägga mig i soffan. Spurtade ut på något som var planerat som en långpass men tempot talade sitt egna språk och jag sprang lite väl fort för att realistiskt sett ens ta mig från den tänkta punkt A till punkt B. Blev en snabb 5km runda istället och när jag var inne på sista tundringen vid Lidl så fick jag möte på trotoaren. Tilläggas bör att det är en väldigt smal trotoar och att man kan gå max 2st i bredd. Jag fick möte av ett par i högre medelåldern och båda var lite för stora för sitt eget bästa och def för att marginellt kunna gå i bredd på den smala trotoaren.
Jag tog för givet att dessa skulle inställa sig i något form av led så att vi kunde passera varandra smärtfritt men så blev inte fallet och tvingades hoppa rakt ut i gatan för att undvika en mänsklig frontalkrock.
Mitt i detta ögonblick blev jag så förbannad att jag skrek "Men flytta på dig då för i helvete, hur svårt kan det vara". Varpå han vände sig om och skrek nånting efter mig. Jag hade lurarna på mig så hörde inte var han skrek utan tog för givet att han blev irriterad. Jag tog mig friheten att slösa 2 sekunder av min dyrbara löptid till att halvt vända mig om, ge honom ett saftigt långfinger, spotta på marken och sen springa vidare. Jag hörde hur han skrek något efter mig men knappade upp volymen 2 snäpp på min ipod och gjorde ett fantastiskt upplopp.
Där kom någon sorts vändning på min dag, Det kändes bra. Det kändes förtjänt.
Jag MÅSTE hinna med 2 långpass till innan nästa lördag. Jag får helt enkelt prioritera. Men imorgon vet jag vad jag behöver. Jag behöver KLÄTTRA.