Det e som det e, det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel.
Eller vad fan man nu ska kalla det. Gav mig ut strax efter kl 19. Allt kändes perfekt redan när jag stod i startgroparna och väntade på att min lilla (läs: stora och klumpiga) Garmin 305a pejlade in sig på sateliterna. Vänder näsan mot västertorp och susade iväg. Över broarna, förbi Bredäng, radhuslängorna, lekplatsen och vidare till Sätra IP.
 Jorn Lande, Tobias Sammet och resten av Avantasia triggade mig i lurarna och med solen i ögonen kunde man inte annat än njuta. Jag fångade ett ögonblick som varade hela 62min.
Jag vaknade med ett ryck ur transen när klockan skrek ut sina arga toner att nu fick det minsann vara nog. Tankarna smög sig på, Ska jag våga springa dom sista 3km hem? Hur illa kan det vara på en skala? Borde jag? Nej det borde jag inte. När jag insåg och lyckades intala mig själv att följa planen med att bara springa 10km så skulle jag helat av allt viljat sätta mig ner och börja lipa. Jag ville inte sluta. Jag ville springa. SPINGA SPIIIINGAAA.
Men jag fick snällt börja traska hemmåt. Håller höften sig så här så vågar jag nästan hoppas på midnattsloppet...Men vi skyndar sakta för att vara hel är det viktigaste.
Den som lever får se..
Nu ska jag mysa ner mig med katterna och ett stort glas isvatten framför tv:n.