Kan det ha varit 10 år sen. 11 om jag har tur. Ett gäng hästnördar i kamp om karriären. Vi ville skapa något nytt, göra vår egen revolution. Hästnördarnas kamp. Så vi startade ett coverband. Stallets heligaste vrå blev vår replokal och samlingsplats, vårt fort - tvättstugan.
Nu kan man väl inte kalla oss för regelrätt coverband utan mer ett tributeband där vi som nisch skrev om alla låtar en smula till att handla om "Andersson".
Med Andersson menades dom legendariska bröderna Andersson som i en svunnen tid ansågs tillhöra Härnösands skönhetselit. Två långbenta brorsor med ruffs i håret och häng i brallan. Med facit i handen skulle dom kunna vara Norrlands svar på brats. Saksamma. Vi skrev om låtar som "Millenum 2" till "De Andersson 2" osv. Vi spelade med ridspön på kastruller och vi trodde vi var bra.
Efter ett tag blev vi rikskändisar på Rix FM. Hos dom som jobbar på kanalen alltså, och inte hos lyssnarna. Vi ringde in flera gånger om dagen för att böna och be om att få sjunga en snutt i radio men utan framgång. Hur kunde som ha mage att dissa oss? vi var ju bra. Vi hade allt Britney bara kunde drömma om.
Vi skaffade oss ett bandnamn: Eavcorn. Vi höll några livekonserter där i tvättstugan den hösten. Det var stort tryck bland våra vänner att få se oss. Funderar i dag fortfarande på om det var för att vi var skrattretande dåliga eller att folk faktsikt tyckte vi var lite fyndiga.
Den våren splittrades Eavcorn. Hästgänget bröt upp och helt plötsligt satt man i folkparken med en 4.5a stjärnfruktscider i handen istället.
Hösten därpå minns jag så väl. Jag och Annika cyklade förbi Preem, vart vi skulle har jag inte en aning om men helt plöstligt kom idén på tal. Ska vi starta band? Ingen kunde varken spela eller hade någon annan musikalisk erfarenhet än Eavcorn men vad gjorde det. Vi sökte oss till den lokala, och helt nystartade musikföreningen ULK och resten är historia. Ibland tar jag fram våra gamla låtar och lyssnar på en sväng. Gullig radiorock. Men inte det minsta bra.
Jag har med andra ord ett ganska ansträngt förhållande till Markoolio. Själen skäms lite i smyg av att tänka på Eavcorn, Andersson och Markoolio.
Den händelse jag egentligen tänkte skriva om var en sak som hände under mitt 21km pass i torsdags.  Efter ca 11km och precis efter Avantasia  - The Scarcrow kom den som ett slag i bakhuvuet, fullkomligt klubbade låtjävulen ner mig en meter genom asfalten - Markoolio´s "Vi drar till fjällen".
Jag har ingen aning om hur den trängt sig in i min dator, genom itunes och ner i min ipod. Det kändes som ett grymt skämt och jag blev både rädd och förbannad. Så förbannad att jag drog upp tempot för att försöka springa i från skiten. Men det gick inte. Jag var fängslad i en isolerad cell tillsammans med Markoolio.
Så nästa gång någon frågar mig vad jag springer ifrån har jag alltid ett svar. Jag springer från den lilla prettofinnen som förstörde min musikaliska barndom.
Ve honom.

Vi drar till fjällen, fest hela kvällen, ute och glider på Anderssons skidor...